Reseskildring – USA 2008

Se bilder från ”USA 2008” ->>

Landar på JFK, New York, den 2/9 på eftermiddagen i varmt och fint väder. Hämtar ut en ganska utseendemässigt sliten Hyundai Sonata hos Hertz, den är i alla fall billig … och man ser ”inhemsk” ut i den.

Efter många(!) omvägar tar vi oss så äntligen norrut genom New York i rusningstrafik och ja, vi såg samma bro tre gånger och betalade $8 var gång vi passerade … Man skall bidra till det lokala vägunderhållet eller hur? 🙂

Tar oss vidare norrut och ser till att passera Orange County Choppers, kända motorcykelprofiler från Discovery Channel, i Montgomery på väg norrut.

De hade precis flyttat in i sina nya lokaler och höll på att ta dessa i bruk. Blev en hel del T-shirts och kepsar …

Målet är sedan Buffalo, också det i staten New York, och Niagarafallen. Att vi sedan var uppe och vände vid kanadensiska gränsen kanske vi kan glömma, vår GPS vi haft med oss från Sverige spelade oss ett litet spratt och ville ta oss runt de stora sjöarna, upp genom Kanada. GPS i all ära men en ordentlig karta bör man också ha! Klara köpte en … Bra för förhållandet!

Niagarafallen är, trots att det måste räknas som en av de stora turistfällorna i världen, nästan ett måste någon gång i livet. Det är enormt, fram för allt om man väljer att åka med båtarna som går hela vägen in ”i fallet”, The Maid of Mist.

När dom går för full maskin mot fallet och inte orkar röra sig framåt längre så inser man att det är mycket vatten och stor kraft bakom!

Efter en heldag i och runt Niagarafallen med allsköns aktiviteter bar det av västerut mot Norwalk, Ohio. Där hittar man Summit Racing Motorsports Park och där höll Good Guys sitt 7th DuPont Blue Suede Cruise, en bilträff med allt från Show’n’Shine till historisk dragracing.

En riktigt trevlig, lagom stor och välarrangerad tillställning i perfekt väder trots ett tropiskt regn natten innan och på morgonen.

Nu var första veckan på väg mot sitt slut och vi skulle lämna östkusten, därför ställdes siktet mot New York. Bitvis tog vi rena transportsträckor via motorväg men vi gjorde också ett flertal avstickare längs de mindre vägarna. Sista natten låg vi på ett motell i Bay Shore, ett litet samhälle på södra delen av Long Island och endast 45 minuter från JFK i morgonens rusningstrafik.

Istället för mer tid på östkusten blev det nu till att återlämna bilen på JFK och istället borda ett plan till Los Angeles dit vi anlände på eftermiddagen den 9/9 och kvitterade ut en stor Toyota SUV.

Vår första heldag på västkusten tillbringade vi med ”måste göra”-saker, t.ex. se Hollywood Boulevard, Grauman’s Chinese Theatre och mycket annat. Efter detta var vi trötta på storstad, det enda vi hade kvar var ett besök i Chip Foose verkstad. Chip är i vårt tycke världens bästa bilbyggare alla kategorier och därför hade det varit synd att missa detta tillfälle då vi ändå var så nära och hade tiden till det. Rundvandringen i ”shopen” stod Chips fru Lynne för, sedan träffade vi Chip och ett gäng av hans kollegor på en närliggande restaurang, flera var faktiskt svenskar … 😉 … och ja, Chip är lika trevlig i verkligheten som i t.ex. tv-serien Overhaulin’!

Nu bar det av norrut längs kusten på Highway 1 / Pacific Coast Highway (också känd som PCH), kärt barn har många namn! Nu hade vi kanske inte världens finaste väder men vi imponerades inte så särskilt, visst var det bitvis väldigt fin väg utmed havet men långa sträckor såg man ingenting för alla husbilar surfarna hade parkerat längs vägkanten och andra sträckor kördes inte alls utmed kusten.

I vårt tycke överreklamerat men något man skall ha gjort …

Framme i San Francisco var det åter ett antal ”måste göra”-saker som skulle upplevas, bl.a. Fishermans Wharf med all god mat, åka gammeldags spårvagn och köra nedför Lombard Street, världens kurvigaste gata, för att nämna några saker.

I vanlig ordning tröttnar vi snabbt på storstäder, därför tog vi oss en bit österut från San Francisco innan vi vek av sydäst mot Yosemite Nationalpark. Yosemite är fantastiskt fint, både med sin natur och sitt rika djurliv. Vi är ju inte direkt bortskämda med att se t.ex. björn men det gjorde vi innan vi ens nådde innanför parkens gränser. Klara blev livrädd när den plötsligt reste sig på bakbenen bara några meter från bilen … men mest rädd blev nog björnen av Klaras illvrål! Den sprang sin väg …

Färden fortsätter ner genom Death Valley Nationalpark och ja, det är väldigt(!) varmt! Vid ett tillfälle, en av de sällsynta gånger vi lämnade bilen här ute i värmen, skulle vi gå undgefär 200 meter uppför en höjd till en utkiksplats. På vägen upp drack jag 2 liter vatten, svetten bara rann av mig … huga, vad varmt det var! Har för mig att tempmätaren i bilen stod på 130F vilket motsvarar ca 54 grader Celsius. I skuggan! Och det under sensommaren så det går nog att hitta varmare dagar för den som önskar …

Slog oss i slang med en Victory-åkare på en bensinmack och han rekommenderade att vi skulle köra genom en lite mindre statspark som heter Valley of Fire på vår väg till Las Vegas. Vi gjorde detta och det var väl värt en liten omväg, de röda bergen stod verkligen i brand och speciellt då solen var på väg ner. Han tipsade oss också om Arlen Ness Motorcycles, en franchise-verksamhet med rätt att använda sig av Arlen Ness namn, som ligger i utkanten av Las Vegas.

Arlen Ness är en av de stora hojbyggarna genom tiderna och är numera tillsammans med sina söner Cory och Zach involverade i design och marknadsföring av motorcykeln Victory.

Nu stannade vi ett par dagar i Vegas, besökte bland annat Arlen Ness Motorcycles, innan vi fortsatte österut mot Grand Canyon vilket också är en av de där ”måste”-sakerna om man besöker denna del av världen. På vägen passerades Hoover-dammen som faktiskt är en förutsättning för att ge Las Vegas den ström som så väl behövs …

Vi började med ett besök i Grand Canyon West vilket förutsätter kanske 6-7 mil på bitvis riktigt dålig grusväg men väl framme i indian-reservatet blir det fint asfalterat igen. Här har man byggt en glasbro i U-form vilken sticker ut över en klippa från vilken det är många(!) hundra meter stup rakt ner. Tyvärr var det ganska dyrt att gå ut på den och dessutom fick man inte bära med sig kameror ut på den för risken att tappa något som kunde skada glaset. Vi avstod och fick en minst lika bra upplevelse genom att stå bredvid och titta ner. Vi sparade $80 på det sättet …

Sedan körde vi tillbaka ut på stora vägen och tog oss vidare mot den södra kanten av Grand Canyon, den s.k. South Rim. Här var det extremt tillrättalagt för turisterna och alla försök till att hitta det inre lugn som borde vara möjligt mitt i allt det otroligt storslagna förstördes fullständigt av alla skräniga och högljudda tyskar och deras vimsiga franska ”kollegor” som utan ett ord engelska i bagaget lugnt kunde hålla en hel MacDonalds-kö i över 20 minuter för att de ville ha en en extra ostskiva till sin hamburgare. Ja, visst är vi alla olika … 😉 … men ibland blir det bara för mycket av det goda …

Efter att ha lämnat alla tyskar och fransmän bakom oss fortsatte vi österut, till Flagstaff i Arizona och vidare norrut på den östra sidan av Grand Canyon. Om ni någonsin kommer till Tuba City på eftermiddag eller kväll, tänk på att det finns endast 3 motell inom 15 mils radie! Och de är alltid fullbokade! Så, tillbaka till Flagstaff igen! Flagstaff är en stor(!) knutpunkt för all tågtrafik till/från västkusten, mycket tåg blir det med 6 lok längst fram som skall signalera vid varenda vägkorsning deras spår passerar och det är många vägkorsningar … Ungefär var 20:e minut sitter man spikrakt upp i sängen hela natten. Hela natten! Utom jag då jag har en förmåga att somna oavsett vad som händer runt om mig. Det kan inte Klara …

I Flagstaff har vi också ett minne från en ambulans och en polisbil som kommer bokstavligt talat inhoppande över fartgupp och annat på motellets parkering under full utryckning precis då vi står i kö för att få ett rum. In kommer sheriffen springandes, skriker efter ett servicekort så att han kan öppna valfri hotelldörr och motellkillen blir rent skärrad. Sedan vänder sig sheriffen till oss och förklarar med lugn röst att det är absolut inget vi skall oroa oss för, det är bara en som blivit skjuten nere ”på stan” och det tror att han tagit sig till hotellet och nu vill de bara kolla om det är en levande människa på rummet eller någon som dött. Glömmer det aldrig, -”Don’t you worry folks, it’s nothing to worry about but …”. Något annorlunda vardag än vad vi är vana vid, även om Malmö snart verkar vara där enligt tidningarna. Tragiskt!

Efter att upplevt Flagstaff tog vi oss upp på den norra sidan av Grand Canyon, här var det varken turistiskt eller välbefolkat men däremot lika storslaget. Vilken natur! Och vilket lugn! North Rim kan absolut rekommenderas och sedan kan man med fördel fortsätta upp på platåerna norr om Grand Canyon.

Toppen på Grand Canyon är ju själva botten på Bryce Canyon vars topp i sin tur bildar botten på Zion nationalpark. Vi tog oss till Zion via Bryce och på vägen passerades dessutom Red Canyon och Kolob Canyon innan vi vände av från södra delarna av Utah för att åter ta oss till sydväst mot Las Vegas där vi avslutade med några dagar i lugn och ro innan vi tog ett nytt plan tillbaka till New York.

Klaras syster och svåger, Eva och Peter, bor mitt på Manhattan uppe vid Columbus Circle precis i hörnet Broadway och Central Park South så vi avslutade med några dagar hos dom innan ytterligare ett plan skulle ta oss hem till Sverige igen …

Ja, som ni förstår är detta enbart en kortversion av hela resan men det kanske kan ge en liten idé om vad man kan göra och hinna med på 30 dagar …

Ha det bra!

/Anders

Se bilder från ”USA 2008” ->>